1958 07 23 – Explosionen i Moheda

Big Bang i Moheda 1958

Armén och Fortifikationsförvaltningen lät under andra världskriget bygga sex stora centrallager för drivmedel varav ett i nordöstra kanten av Moheda dvs vid/i Klintaberget. Men den 23 juli 1958 var olyckan framme och en fruktansvärd explosion i förrådet inträffade som krävde tre människors liv av de elva som arbetade där.

Bakgrunden är att det under 1900-talet var fordon och drivmedel A och O inom det svenska försvaret. Ett tungt stridsfordon kunde då förbruka omkring 35 L/mil på hyffsat slät mark. I ojämn terräng ökade siffran radikalt. Men eftersom Sverige alltid har tvingats importera i stort sett all drivmedel fanns här en akilleshäl i vår krigsberedskap som man genom att anlägga drivmedelsförråd ville komma till rätta med.

Den lösning som användes under 1900-talet var att hålla bränslet i stora respektive små depåer. Armén och Fortifikationsförvaltningen lät därför under andra världskriget bygga sex stora centrallager för drivmedel belägna i Boden, Brattbyn, Finnerödja, Gällö, Moheda och Visby.

Explosionsdagen, 23 juli 1958, förvarades över 14.000 kubikmeter bränsle i bergrummet. Långtifrån allt exploderade – man räknade med att nära hälften påverkades av explosionen och att ungefär en femtedel inte kunde återvinnas utan hade bränts av, dunstat eller sugits upp av mark och sjöar. Bensinprodukter spreds i närområdet, bildade mindre dammar och förorenade flera brunnar och avlopp. Men även ett tjugotal bostadshus fick evakueras och bensinlukten var tydligt förnimbar inom flera kilometers omkrets.

Explosionen innebar att tre ur personalen omgående avled medan en fjärde kunde, indränkt i bensin och allmänt chockad, ta sig ut ur berget. Enorma kvantiteter drivmedel forsade ned mot samhället och luften fullkomligt dallrade av ångor. Hundratals militärer från I 11 i Växjö sändes till Moheda för att bistå i räddningsarbetet och mängder med tankbilar rekvirerades som skulle försöka suga upp oljeprodukterna i marken.

Pressen beskrev Moheda som en krigszon med omfattande avspärrningar, evakueringar av invånare, stora militärkoncentrationer och en ort i chocktillstånd. Med hjälp av invallningar försökte skadeverkningarna begränsas men effekterna på naturen blev påtagliga. Vid flera tillfällen antändes drivmedel, särskilt eldstormen över Dansjön utvecklade sig till ett närmast apokalyptiskt skådespel.

Trots motstånd från Mohedas dåvarande kommunpolitiker, som inte ville se en fortsatt drivmedelsanläggning i samhällets direkta närhet, så valde staten att återuppbygga cisternutrymmena. Förrådet ligger nämligen mycket strategiskt, sett utifrån Flygvapnets synvinkel. Omkring 20 000 kubikmeter flygfotogen kom att förvaras djupt inne i berget och denna resurs var avgörande för Flygvapnets uthållighet i krig.

Katastrofen var dock inte den enda i sitt slag. Den hade föregåtts av liknande explosioner dels i en kommunal bergrumsanläggning vid Vindskärs varv i Sundsvall under våren 1957 och dels av en explosion vid Bromma flygplats våren 1958. Trots att relativt små mängder bensin exploderade vid Bromma krävdes ändå fem dödsoffer. De samlade erfarenheterna från olyckorna i Sundsvall och Moheda har dock bidragit till en rad förändringar på andra drivmedelsanläggningar runt om i landet.

Tiden var nu kommen för att ta itu med säkerhetsproblemen vid lagring av brandfarliga vätskor. Och som militär utredningsman för olyckan utsågs överstelöjtnant A F Flygare, men fallet utreddes även av polisen. Orsaken till explosionen befanns vara att man vädrat ut gaser från en cistern som via ventilationen spred sig till områden som egentligen borde varit gasfria. Gnistan som tände på fick nu detta hemska förlopp.

Grundorsaken var att chefen för Mohedaanläggningen hade påbörjat sin semester strax före olyckan vilket innebar att hans vikarie fick Flygförvaltningens order om att undersöka ifall en av cisternerna var förorenad.

Efter tömning skulle cisternens gaser vädras ut med fläktar. Det gjordes, men avbröts dessvärre vid arbetsdagens slut. När man dagen efter skulle påbörja arbetet på nytt och fläktarna skulle startas uppstod gnistan som orsakade den kraftiga explosionen. Till viss del hade utvädringen inte följt fastställda rutiner. Utredningen kunde även visa på ett antal andra brister i säkerheten vid anläggningen.

Militieombudsmannen valde att åtala Fortifikationsförvaltningens generaldirektör Gunnar Christiansson för tjänstefel, eftersom skötsel- och säkerhetsinstruktioner saknades på många punkter. I december 1962 kom Svea hovrätt fram till att Christiansson inte kunde lastas för de framkomna bristerna. Överstelöjtnant Flygares utredning utmynnade framför allt i rekommendationer hur liknande olyckor skulle kunna förebyggas i framtiden, både genom förbättringar i befintliga anläggningar och genom ett större säkerhetstänkande när man valde geografisk placering av nya drivmedelsförråd.

Nu är dock berget tömt på drivmedel och avvecklingsarbetet avslutat. Moheda utgjorde under kalla krigets tidevarv en viktig pjäs på det säkerhetspolitiska spelbordet. I år, 2015, är det 57 år sedan den hemska olyckan skedde.

 

Februari/juni 2015 av Björn M

Källor: Bearbetade texter av Bo Berg och Samuel Palmblad samt Riksarkivet