Backstugusittare

eller ”bredvidfolket”

I byarnas utkanter, vid sidan om allfarvägen, följer en väl upptrampad stig genom den småländska skogen fram till kojor och backstugor där daglönare, gamla, sjuka eller av olika skäl utstötta människor bor.

 

Befolkningstillväxten

Torp- och backstuguföreteelsen på den svenska landsbygden har sin grund i befolkningstillväxten i det sena 1700-talet och under 1800-talet. Denna befolkningstillväxt medförde att de egendomslösa befolkningsgrupperna tillhandahöll billig arbetskraft åt bönderna och dessa uppmuntrade därför både torp- och backstugubyggandet.

I Malmöhus län – där befolkningsökningen genom enskiftet tycks ha ett klart samband – fördubblades antalet stat- och jordtorpare under åren 1760 – 1810, medan daglönarklassen på backstugorna ökade med ca 85 %. En uppdelning av gårdarna hade påbörjats och i samband med skiftesreformerna i en förordning av år 1827, om grunderna för hemmansklyvning, medgavs av myndigheterna att ett hemman fick delas med det enda villkoret att tre arbetsföra personer skulle kunna försörjas på gården.

I de stora svenska jordbruksbygderna var möjligheterna att bryta ny mark små. Dessa nyodlingar utfördes av utmarkernas pionjärer d v s småbrukarna och torparna. I Norrland fanns bättre förutsättningar för nyodling, men begränsades av dåliga kommunikationer och därmed utkomstmöjligheter. Någon intensivare brukning av jorden medförde inte 1800-talets skiftesreformer till en början, utan först i slutet av århundradet skulle en omläggning av jordbruket gå mot en mera intensiv drift. Jordbruket klarade därför inte av att försörja sin jordlösa befolkning.

 

Backstugan

Till en backstuga, dessa var ej belagda med skatt, hörde sällan mark och bostaden var ännu enklare än torpet. I sämsta fall hade stugan ett litet fönster, ett yttertak av torv, innertak saknades och bestod av ett enda rum med stampat jordgolv, eldstaden kunde vara några flata stenar mitt på golvet. Men variationen av hustyp är mycket stor i olika delar av landet och det var inte ovanligt att det fanns både kök, svale och mer än ett rum i stugan.

En hustyp som var vanlig i södra Småland, Blekinge och norra Skåne är den s.k. gaveljordstugan. Denna kunde ha båda långsidorna samt ena gaveln ingrävd i jorden. De metertjocka väggarna var av kallmurad gråsten med en höjd på ca 1,5 m och ovanpå låg ett par timmerstockar, över vilka takställningen vilade. Rummet var närmast kvadratiskt ca 4 x 4 m. Eldstadens läge varierade. Taket var täckt med näver och torv. På den fria gaveln fanns en enkel dörr av bräder och intill dörren ett litet fönster med fyra rutor. Det stampade jordgolvet kunde vara täckt med trasmattor och innerväggarna var av gråsten utan beklädnad.

Benämningen ”backe” syftar inte på att stugan skulle vara ingrävd i en backe – vilket ofta förekom – utan på att stugan låg på bar backe d v s på obrukbar mark. ”Backen” var en ofruktbar och mager del av byn.

 

Bredvidfolket

Backstugusittare var daglönare på bondgårdar med dagsverksplikt eller hantverkare – skräddare, skomakare, smeder – som bodde på arrenderad mark och fritt disponerade över sin egen arbetskraft och med ringa skyldighet till jordägaren. Backstugusittarnas levnadsförhållanden kunde således vara mycket varierande, en del hade egen arrenderad mark som betalades genom dagsverken vid slåtter och skörd och som däremellan kunde verka som hantverkare och därför inte hade det sämre än torparna, utan snarare var mer självständiga.

Men i backstugorna bodde även gamla kvinnor, sjuka eller av olika skäl utstötta som drog sig fram genom småarbeten, ofta i armod och bodde i egnas eller andras stugor eller kojor, oftast utanför den egentliga bondbyn, utan egen mark eller på sin höjd med en liten trädgårds- eller kåltäppa.

Detta utanförskap har i olika delar av landet givit upphov till benämningar såsom:

Brevefolk, Bredvidfolk  –  Dalarna
Gatehusfolk  –  Malmöhus län
Utanvidsfolk  –  Södra Norrland
Strandsittare  –  Västkusten

I den äldsta ståndsstatistiken (1749-72) återfinns denna grupp delvis under rubriken ”torpare utan utsäde” (8.700 män 1751) och i kategorien ”friskt inhyses- och gatuhusfolk på landet” (10.300 män).

1805 års ståndsstatistik redovisar 28.000 arbetsföra manliga backstuguhjon. 1885 redovisas 50.000. Siffrorna bör ses som ungefärliga.

1870 års folkräkning redovisar ”innehavare av lägenheter och backstugor” – en lägenhetsinnehavare var i regel en backstugusittare, men kunde även vara en torpare som friköpt sin jord – till 46.000 män och 13.000 kvinnor.

Om torparna har det sagts ”de fattigas och förtrycktas överklass”, därefter kom backstugufolket, men längst ner på den sociala skalan fanns inhyseshjonen. Dessa människor var inneboende på gårdarna och var helt beroende av sina ”välgörare”.

 

1839 – 1840 års riksdag

Samhället saknade förmåga att lösa de agrarsociala fattigdomsproblemen, och under denna tid ökade klyftan mellan de jordägande bönderna och de jordlösa som levde i stor torftighet. Esaias Tégner konstaterar följande på 1830-talet:

”I samma förhållanden som befolkningen tilltar och i ett vida högre, stiger även armodet, och tabellverket förvandlas efter hand till en fattiglista”.

Under 1839 – 1840 års riksdag diskuterades fattigvårdsfrågorna. Oron över dryga utgifter i kommunernas fattigvård och den fara för samhället som fattigdomens följder medförde – ”lösdriveriet, brännvinstörsten, brottsligheten”  –  stod på dagordningen. I Litteraturbladet våren 1838 gav Erik Gustaf Geijer uttryck åt sin samtids farhågor:

”All fara kommer nu från djupet. Den står bakom den bekvämt njutande, förfärlig – i mänsklig skepnad, men ofta med ett vilddjurs passioner. Skulle det väl vara den merberörda, till det yttersta bragta, människan i samhället, den nakna, den hungrande, den hemlösa – lösdrivaren på jorden, men åt vilken jorden varken har mera fri stig eller luften fritt andrum.”

 

Den stora utvandringen och industrialismens genombrott

Åren 1810 – 1870 har kallats ”tiden för det svenska jordbrukets kraftigaste historiskt kända expansion”. Under denna period växte det politiska inflytandet, spannmålspriserna steg och välståndet i landet ökade. Samtidigt lades under denna tid grunden till en modern storindustri. Men det sociala missnöjet var stort, en alltmer besutten bondeklass kontra jordproletariatet, som var fattigt och saknade kontinuerligt arbete.

Från 1850-talet utvandrade många torpare, tjänstefolk och backstugusittare till Nord-Amerika. Under missväxtåren 1868 och 1887 blev det ont om arbetstillfällen och därmed svårt att försörja sig på landsbygden. Backstugusittare blev avhysta och deras jord lagd under huvudgårdarna. För storbönder och godsägare blev det lönsammare att bruka sin jord med billig lejd arbetskraft, de s.k. statarna, än att upplåta mark åt de dagsverksskyldiga torparna. Dessa blev fråntagna den jord de själva odlat upp och nekades ofta att förnya sina kontrakt. Industrialiseringen fortskred, de nya industrierna kom att sysselsätta en stor del av befolkningsöverskottet och från 1870-talet var det många torpare och tjänstefolk från landsbygden som flyttade till städerna.

Med torparna, backstugusittarna och inhyseshjonen upphörde mycket av den djupa fattigdomen i Sverige. Dessa människors hårda arbete, umbäranden och försakelser representerar det anonyma i svensk historia.

                                                Anne Marie Klang, 2004

 

Källor:
Andersson, K-O; Svenska öden i ångans sekel. Stockholm 2000
Carlsson, Sten; Yrken och samhällsgrupper. Uppsala 1968
Åberg, Alf; När byarna sprängdes. Stockholm 1953
Länsstyrelsen i Kronobergs län; Lantbruk i Kronoberg. Temanummer – juni 2004
Jönsson, Tomas; Jordstugor i Sydsverige. Folklivsarkivet i Lund 1976
Hellspong, Mats; Byar och herrgårdar.